Momo

     Som ni kanske vet så dansar jag tango och springer runt i klackar. Detta är helt okej, dock så har mina väldigt känsliga fötter blivit väldigt utslitna, åtminstone den vänstra. Föreställningen vi gjorde i onsdags var jag tvungen att tvinga mig igenom, det gjorde så ont. Jag har antingen sträckt, stukat eller klämt något, jag vet inte vad. Så varje steg jag tar känns, och inte på ett bra sätt. Jag hyperventilerade efter första akten och folk fick nästan bära upp mig för trappan till logen. Nu är det tack och lov bättre, men jag tror jag behöver en veckas vila innan vi kör en hårdkörning till.

     På tal om vila så har idag varit väldigt skön. Jag sov länge och när jag väl gick upp så ”skalade” jag ett granatäpple medan mamma lagade lunch. Har städat lite, skrivit lite, läst lite samt haft lite ensamtid. Jag har även pysslat lite genom att fixa mina två stora fotoramar. Den ena som förut hade foton i sig blev nu istället full utav gamla film, teater och matchbiljetter. Jag tycker det ser trevligt ut och det återkallar bra minnen. Så nu har jag två ”upplevelseramar”. Jag tycker foton är trevligt, men jag associerar fler minnen till biljetter och broschyrer. Lite skumt kanske, men så är det.

     Men nu är det dags att dra sig i säng, har fortfarande lite städning och bokningscheckande att fixa innan föreställningen i morgon.

 

Tjing! 

     Mycket som har hänt, mycket, mycket, mycket. Vi har nu haft premiär i söndags förra veckan. Trodde aldrig att vi skulle komma till den hållplatsen. Det kändes som om så mycket behövde bli klart innan vi kunde ha premiär, men det gick. Så säger jag nu efter varje föreställning. Det gick! Varje gång jag ska göra min första entre så blir jag supernervös och är rädd att jag ska göra fel, men det blir aldrig fel. Jag valsar in där, säger mina repliker och valsar ut igen. I en annan scen dansar jag tango och i en tredje scen skriker jag på en annan kvinna. Ibland blir jag kysst och ibland har jag rent fejksex. Eller ja, rent är det inte direkt, det är ganska smutsigt om jag ska vara ärlig.

     Så det är precis det enda jag har lyckats göra den senaste månaden. Rent. Och det är inte över än. Vi skulle egentligen bara haft 6 föreställningar, men efter succén så blev det 6 till. Jag har aldrig varit så lycklig och stolt i hela mitt liv. Inte bara över mig själv, utan alla de runt omkring mig. Vi är ett riktigt härligt gäng och enda gångerna vi blir irriterade på varandra är när vi inte kan hålla käften. Vilket mest är precis innan föreställningarna och alla är uppe i varv.

     Föreställningen vi hade i onsdags var faktiskt ganska tuff för mig. Mådde inte alls bra. Halsont som hette duga och ett ofokuserat sinne som inte ville stanna på en plats. Jag var irriterad och lättretlig, men jag gjorde det ändå. Jag fick gratulationer för ett väl utfört arbete och kände mig glad men fasligt trött efteråt. Dock så var det bara att snabbt städa upp allt innan vi slängde iväg oss till Arbis för premiärfest. På en onsdag. Jättebra idé. Festen var jättekul och jag kom inte hem förrän tre, då jag åt och sedan kraschade i säng.

     Festligheterna tog dock inte slut där, i fredags så var jag och sjöng på Hästen-matchen. Det var i princip fullsatt och hjärtat hoppade nästan ur bröstkorgen när jag vinglade ut där på isen. Som tur var så kunde jag ser mamma, pappa och yngsta brorsan från där jag stod, så jag hade någon att rikta min sång och glädje emot.

     Igår så var det också roliga saker som hände. Då var det dags för sista föreställningen på Schlager Burlesquen. Robin hade valt att släppa in oss som inte var gamla nog och Gud så kul vi hade. Halvnakna/nakna människor överallt och Mello-känslan kunde man nästan ta på. Det var så svenskt och osvenskt på samma gång, jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

     Summa sumarum så har det varit en djävligt bra vecka. Allting är härligt och livet leker, jag längtar inte tills då den här perioden är över.

 

Tjing!