Sakta utdragen mänsklighet ¤Oneshot¤
Kategori: Noveller
Men jag kände att ni läser skulle få läsa något litet skapat utav mig ^^
Och snälla ni, kopiera inte ._.
Enjoy! :D
Det var något annorlunda med idag, idag skulle hon synas. Idag skulle hon inte krypa ihop av rädsla när det tuffaste gänget kom gånende, utan sträcka på sig som det prakt exemplar hon faktiskt var.
"Hej Mira!" skriker någon förtjust bakom flickan med nyfunnet självförtronde. Hon sträcker ut armarna och kramar om sin exalterade vän.
"Hej" säger hon och ler svagt. Vännen ler tillbaka och drar henne mot klassrummet, men dem hejdas av en grupp översminkade flickor.
"Nämen är det inte lilla Mira & Co." säger sminkdockan längst fram med kuttrande och bubblande röst. Hon bländar dem med ett leende, men sedan ändras minen till en ilsken posé. "Borde inte ni bitchiga slampor fatta att ni ska hålla er undan?" fräser hon utan att dem har gjort något. Den ena flickan öppnar munnen för att svara, men Mira hinner före.
"Ska du säga, din hora." hon drar ut på orden och spottar avsikligt när hon pratar. "Du av alla människor borde hur det är att vara just en slampa." Sminkdockan blinkar förvånat med sina långa ögonfransar innan hpn fnyser och går där ifrån, men hon stannar till vid Mira.
"Vänta du bara Mira, när du är ensam efter skolan så ska du få se hur det går när man förolämpar mig." viskar hon förakt fullt.
De orden gör Mira nervös resten av dagen, hon håller sig nära sin vän och springer alltid ifatt någon efter lektionerna, hon ville inte lämnas ensam, inte idag. Men klockan envisas med och gå och när klockans sista rigning för dagen ljuder så kallsvettas hon så mycket att hon knappt får grepp om böckerna när hon skyndar ut från klass rummet och tar ut sina grejer ur skåpet. Även fast hon skyndar sig som om det gällde livet, så är skolgården ändå tom när hon kommer ut i det gassande solskenet. Hon sveper med blicken över skolgården, men hittar inget täcken på att gänget med sminkdockor är där. Det skulle inte förvåna henne om en boll av taggar skulle rulla förbi. Med snabba, nervösa steg börjar hon ta sig över skolgården med väskan hårt åtdragen i kors över axeln. Men även nu hindras hon och dras in i skuggorna vid en av skolbyggnaderna.
"Hejsan Mira, så du kom ändå, jag började bli lite orolig." väser ledaren mellan tänderna. Mira skakar bara på huvudet och försöker dra sig loss, men två andra tjejer håller henne i ett järngrepp. "Nu ska du få uppleva något fantastiskt", fortsätter hon, nästan spinnandes. Hon drar upp över läppen och formar, inte ett leende, utan hon blottar två sylvassa hörn tänder. Mira glor storögt, men innan hon hinner skrika, eller äns blinka, så hugger flickan henne i halsen och suger sakta men säkert ut blodet ur henne.
Suger sakta men säkert ut hennes mänsklighet...
