Momo

Hej!

Den här novellen skrev jag för jättelänge sen och kände att nu var det dags att lägga upp den här.

Kramis! ♥

Ärligt talat trodde jag inte du skulle se på mig igen efter det som hänt. Att du skulle vända mig ryggen, eller skrika på mig tills dina stämband sprack. Ända tills du skulle hosta blod, ända tills dina tår kanaler skulle svämma över, tills du gav mig en rejäl örfil.
Men du gjorde inget utav det den dan, du hade bara stirrat på mig med tomma, gröna ögon och inte rört dig ur fläcken. Du hade stått så i minst en halvtimme innan du rusat ut, dragit på dig dina slitna converse och smällt igen dörren efter dig. Och jag hade låtit dig gå. Som den idiot jag var och är lät jag dig gå. Jag sprang inte efter, smsa inte, ringde inte. Jag gjorde inget för att få dig att se dig om, men på något sätt gjorde du det själv.

Du höll på att chocka omkull mig när du stod där på trappan i förra veckan. Du hade lett så där ofattbart vackert, dragit ditt ljusbruna hår ur ögonen och försynt sagt;
”Hej!”
Exakt där fick du mig att smälta, jag kunde knappt stå på benen. All sorg du åsamkat mig försvann, som om den aldrig existerat. Du hade frågat om du fick komma in, och det hade du såklart fått. Jag hade gjort allt som du bad mig om, och sedan hade vi slagit oss ner vid köksbordet.

”Vi måste prata.”
Så hade du sagt, med allvarlig min och utan en antydan till leende började du anklaga mig, så som du skulle ha gjort den gången jag berättat. Då jag berättat för att lätta mitt samvete. Du skällde på mig, nästintill skrek, men du slog inte till mig som jag trodde du skulle göra. Men du började snyfta och snart föll tårarna nedför dina kinder. Då hade jag sträckt ut min hand och försiktigt rört vid din bleka kind. Du hade dragit dig undan direkt, men slutat skrika. Jag hade ställt mig upp och gått runt bordet till din sida, lagt armarna om dig och gång på gång viskat;
”Förlåt mig, min ängel. Förlåt för smygandet, elakheten och galenskapen.”

Jag skulle aldrig tittat åt någon annan.

Du hade inte slagit bort mina händer, du hade låtit de ligga kvar, men du hade heller inte slutit dina armar om mig tillbaka.

Det hade inte sårat mig, inte det minsta, för jag visste att jag sårat dig mer. Så jävla ofantligt mycket mer! Men du hade med ens ställt dig upp, tryckt mig mot väggen och morrat fram;

”Vem är jäveln?”

Jag hade då förskräckt pressat mig hårdare mot väggen och skakat på huvudet. Du skulle inte få skada någon utomstående. Men du hade tryckt mina armar hårt mot väggen och pressat din kropp mot min. Jag hade vänt mig bort, försökt slingra mig ur ditt grepp, för då skrämde du mig något totalt. Men du hade vänt mitt ansikte mot ditt, och just då kändes det som om allt brast. Mina tårar började rinna, och ditt grepp om mig lossnade. Jag hade kastat mig i dina armar, och hårt knutit mina armar kring din hals.
”Jag älskar dig och ingen annan, för fan! Släpp den människan som inte betyder ett skit, och fokusera på oss. Förlåt att jag låter egoistisk, men du måste förstå när jag säger att jag inte tänker avslöja personen i fråga.”
Han hade inte förstått, han hade slagit sig fri från mina armar och slängt mig hårt i väggen. Jag hade tappat andan och inte kunnat reagera då du tog min mobil och ilsket tryckte på alla knappar. Mina tårar strömmade nu o hejdade med en sådan kraft och fart att jag inte kunnat andas när jag väl fick tillbaka andnings förmågan. Jag vet att du ringde alla killar i min telefonbok just då och sa upp åtminstone 30 bekantskaper och raderade alla nummer.

Men jag kunde inte hata dig, jag kan inte hata dig.
Du är och förblir mitt allt.

För även om du slet av mig mina vingar så flög jag ändå på rosa moln bredvid dig.