Momo

Har ni någonsin saknat någon så mycket att det gör ont? Utan att ni ens förstått att det är därför det gör ont?

Jag har en vän som jag älskar över allt annat, hon går före allting och även fast jag hatar henne ibland så kommer jag aldrig kunna slänga ut henne ur mitt liv. Hon är min andra halva. För en vecka sen så kom hon tillbaka från Frankrike precis i tid för min födelsedag. Runt fem på eftermiddagen så får jag ett meddelande via facebook som önskade mig grattis och bad om ursäkt för att gratulationen kom så sent. Jag var bara glad att hon var hemma. Men det var inte förrän igår jag fick höra hennes röst igen på bra länge. Jag tänkte inte på det just då, men jag kände mig lättad över att bara kunna känna mig nära henne igen, på något sätt åtminstone. Vi pratade ungefär i en halvtimme innan jag sa att jag behövde lägga på, och det gjorde vi.

Men nu så brast det. Jag gick och la mig för cirka en halvtimme sen men kunde inte somna. Jag låg och lyssnade på en lugn låt när jag började snyfta. Tankarna hade flugit tillbaka till dagen innan och nu grät jag så tyst jag kunde in i kudden. Jag insåg då att jag saknar min vän, mer än någonting annat här i världen. Det känns som om jag har glidit ifrån henne på sistone och det gör ont ända in i själen. Så imorrn ändrar vi på det.

Jag saknar dig Emma.