Har ni flugit ballong någon gång? Jag tror inte många tonåring kan säga att de har, men fr.o.m. idag så kan jag det.
Att flyga är helt fantastiskt, husen ser ut som om de är gjorda utav lego och man är så nära himlen att man tror att man kan röra vid molnen.
Vid ett tillfälle under flygturen så hamnade vi precis över en stor sjö. Jag stirrade ner på den nästan svarta ytan och väntade bara på att ett stort sjöodjur skulle visa sig. Jag ville se ett par smaragdgröna ögon stirra tillbaka mot mig. Allting kändes redan då magiskt, så ingenting kändes omöjligt.
När solen började gå ner så stod himlen i brand. Istället för att bara vara blå så blev den också lila, orange och gul, solen själv skiftade i rött och gult. Det var en fantastisk syn och sitter fortfarande fasthäftad i mitt minne. En klar bild av vackra Stockholm som sakta skiftade från dag till natt.
Landningen är något utav det mer omtumlande jag har varit med om. Man slår i hög fart ner i backen och driver sedan flera meter innan man kommer till ett stopp. Sättet vi stannade på var nästan likadant, om överser det faktumet att istället för att stanna upprätt så träffade vi en jordhög och hamnade i ett vågrätt tillstånd. Så vi fick kravla istället för att klättra ur korgen.
Så vad har jag att säga om ballongflygning? Det är helt underbart, så om du någonsin får chansen... Gör det!
Hela mitt liv har jag varit osäker. Mitt yttre skal visade en tjej med ryggrad som klarade sig själv. Jag gjorde inte mycket väsen utav mig och tyckte om att läsa böcker i alla dess former. Mörker skrämde mig och jag kunde knappt titta på porslinsdockor innan jag sprang åt andra hållet. Om någon sa något snällt om mig så sa jag tyst "Tack". Inget märkvärdigt med det, det är bra att folk tycker om mig.
"Men är det mig de tycker om?" Så kunde jag tänka ofta och de tankarna fick mig att vilja gömma mig i ett hörn. Så jag valde att tuffa upp mig när kom upp i mellanstadiet. Ny skola, nytt folk, hur skulle någon kunna veta hur jag var året innan? Tja, ingen visste, så jag lät inte folk trycka ner mig, men jag hade inte heller många riktiga vänner. Allt jag gjorde kändes fel, så jag slutade vara våldsam. Ja, jag använde våld för att skydda mig. Jag vet inte från vad, men jag mådde inte bra utav den sortens beskydd.
Jag mådde lite bättre i högstadiet, inte mycket, men tillräckligt så att jag inte ljög när folk frågade mig saker. Jag kunde säga att jag hade vänner, utan att behöva dölja en grimas. Var jag lycklig? Nae, snarare glad för stunden.
Sedan kom mitt vägstopp; gymnasiet. Gymnasiet i sig var inte stoppet, utan intagningarna. När jag inte kom in på mitt första val så hamnade jag i en smärre kris. Ingenting i världen var rätt längre. Jag dög inte åt andra, så jag dög inte åt mig själv. Jag gav mig själv ständig kritik och grät ofta. Jag hade en klump i magen i princip konstant, detta skrämde mig. Jag var alltså rädd för mig, hur upprörd jag kunde bli utav något så litet. Klumpen försvann aldrig riktigt, den låg kvar som ett knyte på botten, och varenda gång jag blev påmind om mitt misslyckande så högg det till och vreds om hårdare. Jag var inte lika hård mot mig själv som i början utav den sommaren, men det vet jag vem jag har att tacka för. Folk uppskattade min så kallade talang och hörde gärna på när jag sjöng. Jag fick vänner som uppskattade mig för den jag var, det var därför det skulle bli så svårt att lämna dem.
En månad senare så sprack knytet och tårarna kom i stora vågor. Ett samtal från kommunen och jag blev upp-o-nervänd igen. Min tillvaro stämde ännu en gång inte och jag blev uppdragen med rötterna. Men jag visste att jag gjorde rätt val att byta, så att jag kunde ta mig dit jag ville här i livet.
Hela mitt första gymnasieår har varit en berg-o-dalbana som går om och om igen. Jag har mått både bra och dåligt, men mest bra och det är jag glad över. Jag känner hur jag har växt och mött motgångar på ett hanterbart sätt. Ingen har sagt till mig hur eller vad jag ska göra, men det har bara hjälpt mig att hitta mig själv.
Jag må inte vara perfekt, men jag tror att jag äntligen har hittat mig i bråten!
