Momo

Jag ska nu lägga ut den mest personliga novellen jag någonsin skrivit, men det är även nog den bästa jag någonsin skrivit. Enligt mig. Folk får tolka den hur de vill, jag skrev den som en inlämning för Svenskan.

Trevlig läsning.

 

 

Garderober

Ni har bestämt att ni ska mötas mitt i stan och äta. När du sitter på spårvagnen så kan du inte sluta knäcka dina knogar. Det gör ont, men du bryr dig inte och bara fortsätter. Ett ihärdigt vibrerande från dina högra jackficka gör att du hoppar till. Du fumlar fram telefonen och stirrar några sekunder på skärmen innan du låser upp den.

”Står vid söder tull, var äru? :D”

”Är framme om nån minut, är nere vid rådhuset :)”

Du kliver av och ser henne direkt. Hon hoppar lätt på stället samtidigt som hon gnuggar sina överarmar, troligtvis för att hålla värmen. När du visslar lite lätt så tittar hon upp och ler. Hon springer mot dig, ger dig en hård kram och drar sedan med dig till ert favorit-kafé. Ni sitter där och fånar er i flera timmar innan du tar mod till dig. Du säger till henne att ni borde lämna kafét innan de slänger ut er. Hon skrattar och nickar.

 

Ni pratar om allt mellan himmel och jord och tar igen all den tid ni missat sen ni båda började gymnasiet. Löv krasar under era fötter och du kan känna hur kylan tar över ditt ansikte och dina händer som du har djupt nerborrade i fickorna. Efter att ni har varit tysta en stund så tar du ett par extra långa steg innan du till slut stannar. Hon går nästan in i dig men lyckas även hon komma till ett snubblande stopp.

”Haha, vad gör du?” frågar hon och rätar upp sig. ”Försöker du ha omkull mig?”

Du står med ryggen vänd mot henne. Dina axlar höjer och sänker sig i stötar, hela du skakar och dina naglar borrar in sig i handflatorna. Dina ögon och kinder har fått samma röda färg som ditt läppstift. Tårar har samlat sig, de gör din blick suddig och är på gränsen att rinna över. Du får ont utav klumpen du har i halsen och en första tår trillar ner.

”Jag måste berätta nåt för dig”, säger du med darrig röst.

”Åh, jaha?” Hon låter förvånad samtidigt som hon vet exakt var det här kommer ifrån.

”Jag är rädd...” säger du samtidigt som du stirrar ner i marken. ”Och jag tycker inte om det.”

”Vad är du så rädd för? Hmm? Det är ju jag för guds skull, inte någon random person på stan!” Hennes röst går mellan halvskrikna ord och små viskningar. ”Vad är det som är så skrämmande att jag inte kan få veta det? För tydligen så vet ju alla andra! Jag trodde att jag var den som fick veta allt först, inte de som kom in i ditt liv efter mig!” Hennes röst har nu fått en mycket mer ilsken ton, fast mer sårad än arg.
Du hindrar dig själv från att krypa ihop i fosterställning på marken. Du vill vända dig om och säga det rakt ut, men du kan inte. Hela din kropp skriker nej när du försöker något så litet som att ens höja handen. Du vet att hon stirrar på dig, du kan känna hur hennes blick borrar sig djupt in i ryggen. Du börjar gråta på riktigt nu, med tunga tårar rinnande längs kinderna. Hon fortsätter småskrika på dig, men har inte sagt något direkt elakt än.

”Är inte jag viktig längre?!” Det får dig att tappa greppet.

Du snurrar runt och kör in ett finger i bröstkorgen på henne. ”Det är för att det är du! Fattar du inte?!” säger du sammanbitet. Tårarna rinner ohejdade och du kämpar för att hålla dig upprätt. Hon har tystnat och du ser på henne att hon förväntar sig att du ska fortsätta.

”Jag är bisexuell, okej? Och jag är rädd för att förlora dig! Jag behöver dig för att kunna klara mig. Igenom det här, livet, allting! Jag behöver ditt skratt, dina spydigheter och din humor. Jag behöver ditt förnuft när jag inte har något eget kvar. Jag behöver dig för att du hela tiden berättar hur bra och snygg och smart jag är. När vi är gamla och blåhåriga vill jag ha dig där så att jag har nån att säga: ‘Det var ett bra galet liv vi hade, eller hur?’ till. Är det för mycket att be om?! Men bara för att du är så himla dömande när det kommer till vissa saker, så var jag rädd att du skulle döma mig. Att du ska döma mig!” Du tar några långa, djupa andetag och ska precis vända dig om och marschera iväg när hon säger:

”Varför skulle jag göra det?”

♥

En man sa en gång till mig "Om du inte är trött, har slut på luft och tycker det är jobbigt, så gör du det inte rätt". Det här är något jag i princip lever efter när jag gör saker. Just när han sa det syftade han på musik, men jag kan applicera det till nästan allt jag gör. Jag sjunger, spelar flöjt, spelar saxofon samt spelar lite gitarr och piano. Jag dansar till och med. Allt detta är jobbigt, så varför gör jag det? Jo för att jag älskar det jag gör. Det ger mig en kick, endorfinerna bara strömmar över.

Jag kom o tänka på det här igår under ett körrep och idag när jag stod och övade sax. Luften tog i princip slut, jag hade ingen kvar när jag var klar. Så är det helt enkelt, men det finns någon slags belönande känsla när man lyckas hålla den där tonen och sen får pusta ut efteråt. Att lungorna faktiskt orkar är en otrolig känsla.

Det samma gäller när jag dansar, är trött och benen värker så mycket så jag nästan inte orkar stå längre. Men istället för att sitta ner och ge upp så ger jag mig in i det igenom och orkar. Jag kanske svettas som gris, är snurrig och tar flera felstag, men jag har så otroligt kul och skrattar så att jag gråter.

Så han den snubben har väl rätt, eller hur?