Momo

En man sa en gång till mig "Om du inte är trött, har slut på luft och tycker det är jobbigt, så gör du det inte rätt". Det här är något jag i princip lever efter när jag gör saker. Just när han sa det syftade han på musik, men jag kan applicera det till nästan allt jag gör. Jag sjunger, spelar flöjt, spelar saxofon samt spelar lite gitarr och piano. Jag dansar till och med. Allt detta är jobbigt, så varför gör jag det? Jo för att jag älskar det jag gör. Det ger mig en kick, endorfinerna bara strömmar över.

Jag kom o tänka på det här igår under ett körrep och idag när jag stod och övade sax. Luften tog i princip slut, jag hade ingen kvar när jag var klar. Så är det helt enkelt, men det finns någon slags belönande känsla när man lyckas hålla den där tonen och sen får pusta ut efteråt. Att lungorna faktiskt orkar är en otrolig känsla.

Det samma gäller när jag dansar, är trött och benen värker så mycket så jag nästan inte orkar stå längre. Men istället för att sitta ner och ge upp så ger jag mig in i det igenom och orkar. Jag kanske svettas som gris, är snurrig och tar flera felstag, men jag har så otroligt kul och skrattar så att jag gråter.

Så han den snubben har väl rätt, eller hur?