Momo

Ni vet alla de där bloggarna som visar sina sovrum? Dem med de vita väggarna, jordglober och sänghimmlar? För jag har då allt sett dem, överallt om jag ska vara ärlig. Dessa små skrymslen med välplacerade detaljer. Gamla byrkar, stråhattar och en enkel ställning med deras finaste plagg. Jag säger inte att det är fult, jag vill bara förklara varför mitt sovrum inte ser ut så.

 

Jag har ett väldigt stort sovrum, med mörka väggar och mycket prylar. I ena hörnet i sitt egna lilla kryp-in står min säng med en ljusslinga virad runt ramen. Brevid den står ett nattduksbord i vitt med en rosa IKEA-lampan ståendes på. Jag har även åtminstone två böcker liggandes där vid alla tider på dygnet. För att skärma av det hela har jag en japansk pappersskärm, från den hänger ett nattlinne från 60-talet i skirt tyll.

Min garderob är för närvarande fylld med sommarkläder efter att jag nyligen stoppat undan mina resterande vinterkläder. På garderoben står två tavlor i svart-vitt samt en blomma som förvånansvärt inte är i plast. Låter inte så hemskt, eller vad säger ni?

Jag har också ett skrivbord som jag använder i perioder. Jag sitter vid det just nu och skriver, men om bara några minuter kan detta vara en lögn. Mitt skrivbord är då smockfullt med pysselsaker. Jag har också en stationär dator som jag inte har slagit på och använt på flera månader. Min nagellacks samling har även en plats bland hyllorna och går i regnbågens alla färger.

Vid det här laget brukar folk vara klara. Deras lilla kryp-in är komplett - dator, säng, garderob - det är allt som behövs. Men är jag det? Nähä du, inte riktigt än.

 

Som ni kanske vet så är jag musiker, och det syns om man verkligen tittar sig omkring i mitt rum. Om man ställer sig i dörröppningen och stirrar rakt in i rummet så ser man mitt dammiga, men välanvända, keyboard. Brevid det står mitt kära gamla notställ, vanligtvis på gränsen till att ramla omkull på grund utav alla noter. Om man istället bestämmer sig för att kika in till vänster så ser man två svarta väskor, en liten och en lite större. I den mindre kan man hitta min tvärflöjt som jag har ägt i snart 7 år samt min saxofon som jag ägt i snart 2. De står och gosar med min gitarr som jag aldrig någonsin använder. Låter det som mycket prylar? Vänta bara, jag är inte klar än.

 

Jag älskar ju mina böcker. Jag tycker inte bara om att läsa, det är det bästa jag vet (man kan tro att det är musik, men det är det jag väljer att försörja mig på i framtiden, om jag var en bättre författare så vet man aldrig var jag hade varit nu). Även fast jag har sagt detta så äger jag inte särskilt många böcker. Vänta lite så ska jag räkna... 82 st. Okej, jag kanske äger mer än den genomsnittliga tonåringen. Men vet ni vad, jag har nog läst 3 gånger så många. Så i mina ögon - endast ett futtigt antal.

 

Så nu har jag berättat om mina möbler, nu ska jag berätta om det andra som jag tycker är så viktigt i mitt rum. Alla. Mina. Foton. Jag har foton uppklistrade vid mitt skrivbord, på insidan av mina garderobsdörrar, på min vanliga dörr, hängandes från taket. Överallt i princip. Fotona varierar från när jag var en liten parvel fram tills nu. Även fast jag älskar mitt digitala så är det inget som slår känslan då jag varje morgon får vakna upp och se fotot på mina två bästa kompisar och jag. Det gör mig alldeles varm i hela kroppen.

 

Så spelar en persons rum någon roll? Ja, ja det gör det. Ens rum visar ens personlighet. Och nu menar jag inte på så sätt; Om ditt rum är stökigt är du en stökig person. Nej nej, så menar jag inte alls. Men jag vet om någon utav er går in i mitt rum just nu så kommer ni kunna se vad och vilka som betyder någonting för mig.

Just sayin' ♥