Momo

Ibland är jag rädd. Rädd att jag inte duger, att jag är en underordnad och borde vara någon annanstans i livet. Jag känner det speciellt under skoltid, då allting jag säger och gör, även spelar, kan dömas. Både musikaliskt och rent teoretiskt. Tro mig när jag säger att detta inte är något jag vill känna av. Jag tycker om skolan jag går i och de jag går med, men ibland är jag bara rädd.

På min förra skola så kunde jag min sak. Jag var en riktig hejare på körsång och kunde mest om musikteori i min klass. La skolan ner särskilt mycket tid på musikteori och körsång? Nej, det skulle jag inte vilja säga. Vad jag skulle vilja säga dock är att skolan är fylld med talanger, vissa duktigare än andra. Jag tyckte att jag själv var en utav de bättre. Jag kände att jag passade in, men samtidigt kände jag att jag inte gjorde det.

Jag är mest inriktad på jazz och klassisk musik, jag är flöjt-, saxofonspelare och sångerska, det är det jag gör. Jag visste saker som ingen annan visste, men jag hade inte heller någon att prata med. Eller ja, jag hade ju folk jag kunde prata med, men inte det jag ville prata om. Nu vet alla vad jag pratar om och de vet mer därtill. Det är skräckinjagande att inte veta, att inte kunna komma med tips, att inte kunna vara till någon hjälp. Var det såhär jag fick andra att känna sig? Det hoppas jag verkligen inte!

Så är det positivt eller negativt att jag bytte skola? För utbildningen - helt klart positivt. Jag får lära mig nya saker varje dag och jag blir utmanad i varje fält. För vännerna - helt klart negativt. För min personlighet är det troligtvis nyttigt att jag känner mig underlägsen i mellan åt, men inte hela tiden. Jag tror min ångest har blivit värre för att jag nu har prestationsångest dessutom.

Jag må verka tuff och som om jag vet vad jag håller på med, men jag är en mus på insidan. Jag är min egna största kritiker och allt jag gör mäts in på den minsta millimetern.

Jag vet att jag är duktig, men ibland räcker inte ens jag till.

 

♥