Momo

     I första hand kan man tro att det är skolan. Du vet vad de säger, det är alltid 2:an som är tuffast på gymnasiet. Vilket troligtvis är sant, med tanken på pressen jag har känt på mina axlar och hettan jag har känt bita mig i hälarna. Har jag gått in i väggen p.g.a de panikattacker jag har? Nej. Men varför? Här kommer anledning till varför jag knappt har sett mina föräldrar och vänner de senaste månaderna.

     I somras så vet kanske åtminstone några utav av er om att jag var med i en "nyskriven" musikal kallad Tivolisaga. Det var roligt, något att göra under sommarlovet. Efter 3 föreställningar så var det över. Lättsmält, inte så himla jobb behövdes från min sida. Dessutom var jag ledig hela dagarna då repetitionerna var på kvällarna. Man kan inte direkt säga att jag led. Så, allt var över, alla kunde gå hem. Men sedan en dag så kommer det upp ett meddelande i vår gamla repgrupp på facebook: "Snart ska vi ha audition för musikalen Rent, missa inte". Jaha, tänkte jag, låter väl intressant, får se om jag går på det. Jag glömde så klart bort det, så som jag brukar göra. Det är inte förrän 2 veckor innan audition som en utav mina klasskamrater som var med i Tivolisaga påminner mig om det som jag funderar på om jag ska gå. Jag bestämmer mig för, varför inte, kan ju inte finnas någon skada i det. Man kanske får någon trevlig biroll så man får något roligt att göra. Visade sig att det skulle bli lite mer än så.

     2 dagar efter auditiontillfället och jag sitter vid datorn och gör Gud vet vad. Öppnar upp facebook och ser ett meddelande från regissören: "Vi skulle vilja ge dig rollen som Joanne Jefferson, känner du dig villig och manad?" Jag har nog inte varit så lycklig sen jag kom in på De Geer. Jag hade fått en roll, en riktig roll. Jag blev ärligt talat aningen dryg och betedde mig som en besserwisser, ingen vacker syn må jag säga.

     Men nu är jag nere på jorden igen, med åtminstone en fot stadigt i marken. I morgon blir det att fortsätta repa låten Tango Maureen. Sången må sitta som berget, men just nu så håller vi på att lära oss dansa själva tangon.

     Så jag må vara konstant trött och ibland lite vresig, men jag har så löjligt kul under den här processen. Och vi är inte ens nära mållinjen. Sista föreställningarna är i slutet av mars och repetitionerna pågår fortfarande. Så jag kommer nog ha mer intressanta saker att prata om här nu när något faktiskt händer i mitt liv. Men ni vet ju hur jag är med att hålla vad jag lovar. Vi får se.

 

Ciao!