Hallå och god kväll!

Alla glada medborgare där ute i världen, hur mår ni? Kände för att vara lite artig idag, nice. Har precis sett på The Closer och tyckte att det var lite lamt, inte som Criminal Minds och sånt... o_o Mitt flummiga beteende är som bortblåst idag, känner mig helt tom.
Jag har där emot kommit på anledning till mitt brutala läsintersse. Jag skyr verkligheten! Det jag fruktar mer än döden är en värld utan böcker. När livet känns svårt gömmer jag mig i dess trygga pärmar, där jag kan lyssna på andras problem. Egentligen borde jag ju ta hand om mina egna, men mitt medvetande är för svagt för den pressen. Det är därför jag läser så mycket när jag är stressad, även om jag vet att jag inte har tid. En konstig syn på livet, men även det har sina stadier. Min bildlärare "snälla" Maria, säger att verkligheten hinner ifatt dig förr eller senare, jag själv väljer gärna senare, men har man äns något val? Hon sa att, när jag försökte förklara min färgstarka uppfattning av fantasi världen och min dystra om den äkta. Hennes mening var att, "Existerar äns lycka?" Äkta lycka kanske man aldrig finner, men kärlek kan man få uppleva många gånger. Det är det jag ser i böcker, författaren styr karaktärernas liv, utan att tänka på det. Dem skulle kunna döda en karaktär utan vidare, utan att tänka på vad som ska göra att historien flyter på. Jag själv borde inte säga något, jag själv drömmer ju om det här varje dag, varje minut, varje sekund. Ge mig ett blank papper, och möjligtvis en idé, så ska jag nog kunna skapa en värld utan gränser. Min värld! Jag låter som en sinnes sjuk galning, utan någon som helst bristgräns, men vad vet du? Vad vet jag? Ingen vet. Jag kanske inte borde visa mina innersta känslor bara så här, men jag hittar inget annat sätt att ventilera en inre smärta. Smärta som ingen vet varför jag har. Det tar mig imot att säga, men jag måste sluta.

Sorgsna hälsningar, Lisa M F