Hallå där!

Sitter här framför datorn som vilken vanlig lördag som helst. Jag skulle varit hos Soffan idag, men säg så vart det inte. Hon ville inte vara här och jag ville inte vara där, så vi ska va imorgon istället. Antingen Finspångs nya badhus eller busfabriken. Kommer bli lika jobbigt vilket som, orkar inte särskilt mycket nu för tiden, även om det verkar så.. Men som tur är så kan jag släppa på masken ibland och bara vara helt enkelt.. ja, trött helt enkelt. Den andra Sofie har förresten flyttat, till Klockaretorpet. Ganska synd faktiskt, hon var min ända kompis som bodde riktigt nära. Men nu till varför jag är här... Jag tänkte skriva lite om vad som hänt, sen jag kom tillbaka från Florida.
För det första; Min mormor har begravts. Här kommer en liten "beskrivning";
Hon begravdes den 30 april, en månad efter hon dog, åtta dagar efter min 13års dag. När hon dog hade jag inte hälsat på henne på ett tag. Mamma sa att jag inte var tvungen. Jag kände att det var för jobbigt, så de sista 3 veckorna så kom jag i princip inte, inte alls faktiskt. Jag vet inte om min kusin Linn gick dit, jag frågade aldrig. Natten hon dog vet jag inget om, men om morgonen dagen där på. Pappa hade väckt mig genom att sätta sig på sängkanten och stryka mig över ryggen.
"Lisa?" hade han viskat. "Lisa, mormor somnade in i natt." Jag förstod innebörden direkt och jag kände mig.. chockad? Jo, chockad är nog rätt ord. Jag stirrade på honom i några sekunder innan tårarna vällde fram och jag kröp ihop i hans stora famn. Jag försökte hålla tillbaka tårarna, försökte att inte storgråta som när jag fick nyheten att hon hade cancer. Mamma och pappa kramade mig länge. Dom frågade om jag ville gå till skolan, och jag sa ja. Jag packade min väska, struntade i att duscha och tog med mig min gosedjurs katt Mille. Under dagens gång hade alla såklart redan fått reda på det av min lärare. Redan på morgonen hade jag kännt en hemsk smärta i högra öra, men då hade jag ignorerat den. Men till slut vart det för mycket, jag ringde mamma och förklarade situationen och hon sa att hon skulle ringa en läkare. Jag fick tid samma dag hos en privat klinik och det visade sig att jag hade en vaxpropp. En ganska smärtsam åkomma. Jag fick pencilin och så, så jag vart relativt bra till att vi skulle flyga. Men sen när vi kom hem väntade det värsta; Avskedet, begravningen. Direkt när jag kom in i kyrkan med den svarta klänningen frasande om benen så började tårarna rinna, hejdlösa. Släktingar kramade mig hårt och viskade lugnande ord i mitt öra, men inget hjälpte. Alla närmaste samlades på båda sidor om kistan på stolar med varsinn ros och bibel i handen. "I will always love you" spelades på någon sorts flöjt på skiva. Presten predikade om det vanliga samtidigt som jag stirrade på mormors kremerade kropp, en grå aska. Det billigaste. Jag och min morbror kunde inte hålla masken, och han är polis, men dom stod ju varandra väldigt nära, så jag klandrar ingen. Efter cermonin gick vi fram och la varsinn ros på kistan och sa farväl. Exakt där sprack mammas mask och hon sa ett hjärt skärande "Hejdå mamma, vi ses snart." med tårarna rinnande nerför kinderna. När alla snabbt tågat ut ur den sorgsna kyrkan så gick vi till minneslunden där mormors aska skulle spridas ut. Allt var väldigt vackert, men det var ju min mormor, Sivs, begravning. Hon var mycket vacker, och är ännu vacker i himlen som min familjs skyddsängel.
Detta var då min mormors begravning. Många tårar har fällts sen dess utav mig, men det har ingen vetat om. Låt det bli en hemlighet. Sssschh..!

Vidare inlägg kommer imorgon, förhoppningsvis lite glader...
Jag älskar er alla!
Lisa <3


Vila i frid kära mormoder!