Hallå igen!

Jag saknar alla, mitt hjärta blöder.. Kraftigt! Jag vill krypa upp i någons famn och bara gråta, men Vems famn. Ingen finns här som kan hålla mig hårt, hårt. Ens bästa vän bor 3 mil ifrån en, och på något sätt så lyckas jag inte nå ut till henne. Mina armar är för korta, så som benen. Jag skyller inte på henne, som är kortare än vad jag är, utan jag skyller på mig själv, som inte anstränger mig tillräckligt. Hur mycket jag än skriker hjärtskärande inombords, så hörs det inte utanpå. Alla har sett mina leenden, de falska skratten. Men ni har inte sett min riktig smärta, som gärna vill sippra ut ur varenda por, men jag lyckas precis hålla tillbaka den. Jag blir inte mobbad, inte slagen, inget! Jag bara plågas inombords... Kanske av mig själv, kanske av någon annan. Vi kan säga så här; Sluta älska mig, då står jag ut mer med ensamheten, eftersom jag vet att jag inte har någon att gå till. Tro mig! Jag tål stryk, men inte en värld där jag är älskad, fast där ingen tar hand om mig.

Lisa M Forsman