Jag är så besviken. Så besviken och rädd. Jag är besviken på Tobbe. Varför var han inte där? Vi hade inte bestämt, men han sa att han alltid skulle vara där. Var han det? Nej!
Jag är rädd för mig själv. Jag går hela tiden över gränserna, utan att tänka efter, utan att se och tänka längre än näsan räcker. Och vad får jag kastat i ansiktet när jag gått över gränsen och hoppat över stupet? Jo, en massa skit. Orkar inte längre, vill inte längre.
Livet är skit!