Jag kunde fan inte andas. Inte normalt i alla fall, och mitt hjärta slog minst i 180. Ska det kännas så när man ser en person? Liksom, jag vill inte ha det så här. Jag vill inte hoppa mellan killar, inte nu. Jag ska fan snart på jullov, och jämt när jag är ensam, så tänker jag för mycket.

Jag vill inte ha det, men jag kan inte ge bort det till någon. Jag kräver uppmärksamhet, jag är en sådan person. Jag kan inte hjälpa det, och det är för jävligt. William var faktiskt den som hjälpte mig idag, om än bara lite. Han fick mig att andas normalt och inse lite saker. Om han inte hade bitchslappat mig lite löst när jag nästan hyperventilerade, så vet jag inte hur det hade slutat. Jag hade nog gjort något som jag skulle ångra grovt senare.

Villa bara få ur mig lite, även fast jag inte kastat ur mig allt.
Godnatt!