Momo

Okej, jag gav in för trycket. Men bara lite, och bara för idag.
Jag vaknade i morse med vad jag skulle kalla en fruktansvärd huvudvärk samt magont som nästan gjorde mig illamående. Eller så låtsades jag så bra att jag trodde på det själv. Jag kom undan med det omedelbart och fick stanna hemma. Det är nästan skrämmande hur länge jag sov, men det var nog exakt det jag behövde.
Stressen var borta och jag mådde helt okej när mamma kom hem igen vid 2-tiden. Jag hade gått upp kanske 20 minuter innan och hade inte ätit något sen 8-tiden kvällen innan. Trots detta så var jag varken grinig eller otrevlig, helt jävla otroligt.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag ser det här som att ge upp. Men det gör jag, i min värld så "ger man upp" för minsta lilla, för jag tål nästan ingenting. Jag egentligen ett vrak som behöver ta sig samman.
Eller så är det så att mitt liv nu är så fantastisk att när något som är det minsta lilla dåligt händer, så vill jag bara gömma mig. Kanske är det det som är grejen. Mitt liv är för bra.
Så varför klagar jag?