Momo

Hon gjorde det igen. Det där bara hon kan. Hon sårade mig, slog till där det känns som mest just nu. Och vad gjorde jag? Absolut ingenting. Jag stod där, tog det, neg och tackade.
Vet ni hur jobbigt det är när någon säger: "Kom tillbaka när du faktiskt måste kämpa"? Det bränner till när man känner stressen bränna i nacken och man vill att allt man gör blir perfekt. Då vill man inte ha kritik, då vill man ha kramar och folk som säger att man duger. Så jag erkänner nu, jag grät. Fast det gör jag ju alltid, ingen större skillnad där.
Det som startade det hela var att jag nämnde att jag för en gångs skull visste vad jag önskade mig. Jag ville ha pengar så jag själv kunde jaga notförsäljare, instrumentförsäljare, osv. Men nepp, det dög inte. Att jag vill lätta på kostnaden på sånt som är viktigt för mig, är det fel? Det är allt jag försöker göra. Och så vill jag ha ett keyboard. Varför? Jo för att jag går en jävla kurs där man lär sig hur man spelar piano! Då är det kanske nödväntigt att man övar? Eller är jag helt tappad bakom flötet? Hmm? Och så kommer människan och säger "Tänk på att vi ska åka till New York". Jaha, och? Tänk om jag inte vill köpa massa materialistiska saker som inte har med min passion i livet att göra? Tänk om! Vilken skandal!
Så ja, jag mår dåligt när folk ser ner på och förolämpar mig.
Men vem mår egentligen bra utav det?