Momo

Oh lord!

Det blir nästan för mycket för mitt arma lilla hjärta att ta emot. Att bli omtyckt av nån annan på det sättet? Jag tror inte att det är möjligt, att nån blir nervös över att träffa min familj och vänner. Jag får inte in det i hjärnan, can not compute. Jag är så överlycklig så jag knappt vet var jag ska ta vägen. Men jag är också rädd att jag ska jinxa det och jag hatar att jag är sån just. Jag önskar att jag kunde följa folks råd och bara hänga med, men jag är inte sån, det går inte. Paranoia är troligtvis mitt mellannamn. Men jag ska försöka låta mig vara lycklig, den här gången åtminstone.